metoden
Foto taget av Sanna Hedström

Sofie Turses översättning av ”The Brain´s Way of Healing: Remarkable Discoveries and Recoveries from the Frontiers of Neuroplasticity” av Norman Doidge, M.D.

 

Ursprunget till Feldenkraismetoden

 

När Moshe Feldenkrais var 14 år påbörjade han sin vandring från Belarus till Palestina, efter åratal av attacker mot judar från antisemitiska ryssar. Enbart med en pistol i sin stövel, en mattebok i sin väska och utan några offentliga dokument eller papper på sin identitet, tågade han iväg och utstod 40 gradig kyla när han korsade ryska gränsen vintern 1918-1919.

Han gick från by till by och under tiden inspirerade han andra judar att göra samma sak och en del följde med. Vid ett tillfälle anslöt de till ett cirkussällskap – mest för att överleva. Där lärde akrobaterna honom att falla säkert och kullerbyttor och volter, färdigheter som han senare skulle bemästra i sin judoträning.

När han nådde Krakow i Polen hade så många som 50 ungdomar anslutit sig till denne uppskattade yngling på sin färd till Palestina. Det blev sen så många som 200 personer som gjorde honom sällskap på resan genom Centraleuropa till Italien på väg mot Adriatiska havet. Där bordade de en båt som anlände till Palestina sensommaren 1919.

Som så många andra nyanlända flyktingar var Feldenkrais utfattig. Han jobbade på dagarna och sov i ett tält på nätterna. 1923 återupptog han sina studier och han hjälpte även andra elever i sina studier där deras lärare hade misslyckats. Redan då visade han talang för att hjälpa andra människor att hjälpa dem med att komma förbi blockeringar i sin inlärningsprocess.

1920 attackerade araberna de judiska bosättningarna i det brittiska protektoratet Palestina. Moshes kusin Fischel vara en av dem som dog. Judarna efterfrågade beskydd av britterna eller rätten att beväpna sig, men fick ingen. Moshe funderade och studerade hur man skulle kunna försvara sig utan vapen. Araberna attackerade ofta med kniv uppifrån och riktade huggen mot halsen eller solar plexus (mellangärdet). Det var många judar som mördades i dessa räder.

Feldenkrais försökte lära bosättarna att blockera ett slag och sen ta tag i attackerarens arm och vrida runt den så att motståndaren tappade kniven. Men hans lärljungar kunde inte motstå sin naturliga skyddsreflex att lyfta upp underarmarna för att skydda ansiktet eller vända ryggen mot slaget. Så istället för att kämpa mot dessa spontana responser från nervsystemet så designade Feldenkrais en blockering som använde dessa naturliga skyddsreflexer.

Det gjorde han genom att insistera på att hans studenter skulle följa sin naturliga instinkt att skydda ansiktet om/ när de blev attackerade. Därefter förfinade Moshe den rörelsen till en effektivare blockering. Han fotograferade sen människor som blev attackerade från olika vinklar och utformade blockeringar som gjorde om skyddsreflexerna till effektiva försvar istället. Metoden fungerade och blev en stomme till hans framtida förhållning till nervsystemet: ”Jobba med det, inte mot det” .

1929 skickade han runt ”Jiu-Jitsu and Self-Defense” på hebreiska, hans första av många böcker om kampkonst utan vapen. Den blev senare den första manualen i självförsvar som användes för att träna de beväpnade styrkorna i den begynnande judiska staten. Det var även det året han skadade sitt knä och under tiden han återhämtade sig, blev han fascinerad av den sortens medicin som tog ett inkluderade grepp om hela människan och det omedvetna. Han skrev två kapitel i en bok som heter ”Autosuggestion” som inkluderades i en översättning av Émile Coué´s hypnosbehandlingar. Feldenkrais flyttade 1930 till Paris där han kompletterade sina studier i ingenjörsvetenskap och sen påbörjade en doktorsavhandling i fysik hos Joliot-Curie (vars laboratorium var det första som delade en uranatom, som startar en kedjereaktion som avger otroliga mängder energi, som senare kom att kallas kärnkraft).

En dag 1933 hörde han att Jigaro Kano, grundaren av judo, skulle komma för att hålla en föreläsning i Paris. Kano var en spenslig person som ofta hade blivit attackerad av andra som liten. I judo, som är en modifikation av jujutsu, tränar man utövarna att använda motståndarens egen kraft för att de ska komma ur balans och sen slå omkull dem. Judo, som betyder, ”den mjuka vägen” är också ett holistiskt synsätt på livet, både mentalt och fysiskt. Feldenkrais visade Kano sin bok om kampkonst man mot man.

”Varifrån har du fått detta?” frågade Kano, när han såg en bild på en blockering som Feldenkrais hade utvecklat för att använda de spontana skyddsreflexerna.

”Jag har utvecklat den” sa Moshe Feldenkrais.

”Jag tror dig inte” sa Kano. Då bad han att Kano skulle attackera honom med en kniv, det gjorde Kano. Kniven flög…

Moshe Feldenkrais blev en av Europas första svartbältare i judo och grundade Frankrikes första Judoklubb.

När andra världskriget kriget bröt ut blev Feldenkrais tillfrågad av Joliot-Curie att smuggla ut franska atom hemligheter och tungt vatten från laboratoriet till Storbritannien, så att det inte skulle komma i händerna på nazisterna. Han flydde från Gestapo, den första sträckan till fots, haltandes på grund av en knäskada han fått i fotboll, tills han kom till kusten och kom ombord på en av de sista båtarna som kunde lämna Frankrike. När han kom till Storbritannien, som känd vetenskapsman, blev han rekryterad av brittiska underrättelsetjänsten för att utveckla metoder att spåra tyska ubåtar som kunde hota England. Under kriget skrev han också en bok som han påbörjade för att meditera över Freuds arbete, en man som han respekterade mycket.

Till skillnad från många andra kliniker på den tiden, underströk Freud att sinnet och kroppen alltid påverkade varandra. Men, som Feldenkrais uppmärksammade i sin bok ”Body and Mature behaviour” så fokuserade Freud i sin samtalsterapi för lite på hur rädsla och andra känslor tog sig uttryck i hållningen och i kroppen och Freud förslog aldrig att analytikern skulle jobba med kroppen för att komma åt de mentala problemen. Feldenkrais trodde att det inte fanns någon renodlad mental upplevelse: ”Tanken att de två, det somatiska och det mentala, är separerade, har … överlevt sig själv”. Hjärnan är alltid förkroppsligad och vår subjektiva erfarenhet har alltid en kroppslig komponent, precis som att en så kallad kroppslig erfarenhet har en mental komponent.

Han utvecklade en metod som integrerade den mentala medvetenhetens roll i hjärnans och kroppens funktion för att läka sig själv och sen andra. Ett av hans huvudsakliga bidrag var att förstå att i en skada eller en sjukdom blir de områden i hjärnan som processar rörelse och sensationer i kroppen (exempelvis p.g.a. ett stelnat rörelsemönster som uppkommer vid rädsla, övers anm.) underutnyttjade och används då inte längre i en rationell hjärna.

Hjärnans områden som processar rörelse förlorar sin förmåga att koda av fina detaljer och blir då odifferentierad, på grund av glömska när de inte används. Genom att göra långsamma rörelser, med stor medvetenhet, hittade han ett sätt att återdifferentiera de områden i hjärnan som processar rörelse och på så sätt radikalt förbättra funktionen både i hjärnan och i kroppen. (gå bakvägen, övers anm.)

När kriget var slut var i stort sett alla, utom några få, av Feldenkrais släktingar mördade av nazisterna. Lyckligtvis hade hans föräldrar och syster överlevt. Han avslutade slutligen sin filosofie doktorsavhandling i fysik och disputerade. När han skulle återvända till Frankrike fick han veta att nazisterna i konspiration med franska och japanska judokollegor avskrivit honom som medlem i judoklubben han hade grundat, för att han var jude. Så han stannade i London, fullföljde några uppfinningar och skrev en till bok om judo som han kallade ”Higher Judo”, och började på en ny bok ”The Potent Self” vari han förklarade sin helande metod som han använde sig av för att hjälpa sina forskarkollegor och vänner.

Som den fysiker han var hade han träffat alla stora: Albert Einstein, Niels Bohr, Enrico Fermi och Werner Heisenberg. Han var djupt kluven; skulle han fortsätta inom kärnfysiken eller, med de underbara resultat han redan fått, skulle han fortsätta inom healing? Han valde det senare. Hans mamma sa halvt på skämt ”Han kunde fått nobelpriset i fysik, men blev istället massör”.

 

En flicka som saknade delar av sin hjärna

 

Feldenkrais tillvägagångssätt kan radikalt förändra livet även på personer som är födda med avsaknad av delar av hjärnan, genom att åstadkomma differentiering av de befintliga delarna av hjärnan. Elizabeth, som jag har intervjuat, föddes utan en tredjedel av lillhjärnan, den del av hjärnan som kontrollerar timingen och rörelse och tanke, balans och uppmärksamhet. Utan lillhjärna har en person svårigheter att kontrollera dessa mentala funktioner. Lillhjärnan, cerebellum på latin, är stor som en persikokärna och instoppad baktill under hjärnhalvorna. Fastän den bara upptar 10 procent av hjärnans totala volym så innehåller den 80 procent av hjärnans neuroner. Det medicinska namnet på Elizabeths tillstånd heter cerebellär hypoplasi och då på den tiden fanns det ingen känd metod att förändra hennes tillstånd. Redan när hon var i livmodern kände hennes mamma att det var ett problem eftersom Elizabeth knappt rörde sig. När hon var nyfödd, rörde hon knappt sina ögon alls. Hon flackade med blicken och de rörde sig inte synkroniserat. En månad gammal kunde hon inte följa ett objekt som rörde sig. Hennes föräldrar var rädda att hon inte skulle kunna se. Allteftersom hon utvecklades så var det tydligt att hon hade problem med sin muskeltonus. Ibland var hon lealös och ibland så hade hon för mycket spänningar, hon var så kallat spastisk, utan förmåga att kunna göra frivilliga rörelser. Hon fick konventionell sjukgymnastik och arbetsterapi, men behandlingarna var för smärtsamma för henne. När Elizabeth var 4 månader gammal, testade överläkaren som var specialist på barnneurolgi på ett stort medicinskt center, hennes elektriska aktivitet i hjärnan. Han berättade sen för hennes föräldrar att ”hennes hjärna inte hade utvecklats sen födseln, och att det inte fanns någon anledning att tro att hennes hjärna skulle kunna utvecklas heller”. De flesta av sådana barn får bestående brister och man trodde då att plasticiteten (förändringsbenägenhet övers.anm.) i hjärnan var begränsad. Läkaren sa också till hennes föräldrar att hennes tillstånd påminde mycket om cerebral pares och att hon aldrig skulle kunna sitta, skulle förbli inkontinent och bli institutionaliserad. Hennes mamma kom ihåg att läkaren sa: ”Det bästa vi kan hoppas på är att hon har en grav efterblivning”. Elizabeths läkare beskrev egentligen bara erfarenheten med sådana barn som fått konventionell behandling – det enda de visste om.

Men hennes föräldrar sökte fortfarande hjälp. En dag berättade en vän, som var ortopedkirurg och som kände till Feldenkrais arbete att; ”den mannen kan göra saker som ingen annan kan.”När de hörde att Feldenkrais skulle komma från Israel till en stad i närheten av där de bodde för att utbilda utövare av metoden – en av hans huvuduppgifter sen 1970 – bokade de in ett möte.

När Elizabeth mötte Feldenkrais första gången var hon 13 månader och kunde varken åla eller krypa. Hon kunde bara göra en frivillig medveten rörelse, att rulla över till ena sidan. Under hennes första individuella lektion när han guidade hennes kropp till rörelse med sina händer, kunde hon inte sluta att gråta. Hon hade redan träffat fått så dålig erfarenhet av så många terapeuter som hade försökt att få henne att göra saker hon inte var redo för att göra utvecklingsmässigt sett. Till exempel hade många sjukgymnaster försökt att få henne att sitta om och om igen, men misslyckats. Om ett barns kropp är spastiskt kommer dessa rörelser att vara smärtsamma, därav gråten.

Enligt Feldenkrais är dessa försök att hoppa över delar av utvecklingen ett stort misstag eftersom ingen hittills har lärt sig att gå genom att gå! Det behövs andra färdigheter på plats först för att ett barn ska kunna gå – färdigheter som vuxna inte tänker på, eller ens kanske kommer ihåg att de lärt sig, som förmågan att dra ihop ryggen och lyfta på huvudet när man ligger på magen. Det är bara när alla bitarna är på plats som ett barn lär sig gå och då sker det spontant! Feldenkrais märkte att Elizabeth inte kunde ligga bekvämt på magen och när hon var på magen så kunde hon över huvud taget inte lyfta sitt huvud. Han märkte att hela hennes vänstra sida var i total spasm, som gjorde hennes ben och arm stela. Hennes nacke var väldigt spänd och det gjorde ont. Att hela hennes vänstra sida var spastisk, indikerade att hennes hjärnas karta för den sidan var odifferentierad, till skillnad från att ha ett hundratal olika aktiva områden i hjärnan som skulle kunna möjliggöra olika rörelser på vänster sida.

Feldenkrais rörde henne, så försiktigt han kunde på hennes hälsena och det gjorde så ont på henne så att han visste att det första han behövde göra var att mildra hennes smärta först: han skulle lugna ner hennes hjärna annars skulle den inte vara mottaglig för inlärning. ”Efter att Moshe hade undersökt henne” kom hennes pappa ihåg, ” sa han till mig, `Hon har ett problem och jag kan hjälpa henne´. Han var inte skrytsam. Min fru bad honom att förklara sig och han fortsatte genom att ta vår dotters fot vid vristen och böja den bakåt, så tog han mitt finger och sa `Känn här´ så att jag kunde känna muskelknutan och då sa han `Hon kan inte krypa för att det smärtar när hon böjer sitt ben. Om vi mjukar upp det, kommer ni märka att hon kommer att kunna böja sitt ben. Så när vi gör det - mjukar upp hennes muskler -kommer hela hennes beteende att förändras.´ Men hans teknik var inte att massera bort spänningen i kroppsdelarna; det var snarare att röra hennes kropp väldigt långsamt och försiktigt på ett sätt som hon kunde uppleva, så han gav henne signaler till hennes hjärna för att få den att sluta skicka signaler till musklerna att dra ihop sig. Fysikern blev helare och hade listat ut hur man kan använda rörelse och medvetenhet till att stänga av en knapp i hjärnan. Och det som han förutspådde hände – en eller två dagar efter det så ålade hon.” Kort efter det kröp hon.

Nästa gång Feldenkrais träffade Elizabeth, råkade en av hans studenter Anat Baniel, vara där. Feldenkrais frågade Baniel om hon hade något emot att hålla Elizabeth under tiden han gav henne en lektion. Han rörde henne försiktigt för att börja lära henne att differentiera olika enkla rörelser. Elizabeth blev väldigt fascinerad, uppmärksam och glad. Feldenkrais höll hennes huvud och drog det uppåt och framåt, väldigt försiktigt och långsamt, för att förlänga hennes ryggrad. Vanligtvis hade han märkt att denna rörelse brukar ge en naturlig svank i ryggen och detta leder till att bäckenet rullar framåt – en reaktion som vanligtvis händer när man står upp. Ofta, när man jobbar med barn som har cerebral pares och andra som inte kan gå, brukade han använda denna teknik för att engagera bäckenet så att det reflexmässigt rullar framåt. Men när han prövade detta på Elizabeth så kände Baniel ingen rörelse i bäckenet. Hennes bäcken låg stilla i hennes knä. Så Baniel föreslog att när Feldenkrais drog i hennes huvud skulle hon försiktigt rulla Elizabeths bäcken framåt åt henne. Plötsligt kom det en rörelse genom Elizabeths spastiska, låsta och overksamma ryggrad och kropp. De rörde hennes ryggrad igen och igen. Sedan provade de små varianter av den rörelsen.

Mot slutet av lektionen gav Baniel tillbaks Elizabeth till sin pappa. I vanliga fall brukade Elizabeth hänga slappt i hans famn utan möjlighet att kontrollera huvudet. Men denna gång så drog hon ihop ryggen och kastade sitt huvud fram och tillbaka om och om igen, vänd mot sin pappa. De små rörelserna som Feldenkrais och Baniel hade gjort med hennes ryggrad och nacke väckte möjligheten att det går att röra den och på så sätt blev det en annan föreställning i hennes hjärna.

Nu rörde Elizabeth stora muskelgrupper i ryggen frivilligt, förtjust över att kunna röra sig. Men det fanns fortfarande mycket att oroa sig för: Elizabeth var fortfarande allvarligt funktionshindrad och hade en allvarlig diagnos. Feldenkrais såg att hennes föräldrar var allvarligt bekymrade över hennes framtid. Han brukade i vanliga fall inte säga så mycket vid sådana här tillfällen. Men han bedömde inte en hjärna utifrån var ett barn var i sin utveckling, utan utifrån huruvida ett barn lärde sig när det fick stimulans beroende av var det befann sig utvecklingsmässigt. ”Hon är en smart flicka” sa han. ”Hon kommer att dansa på sitt bröllop.”

Feldenkrais återvände till Israel. De nästkommande åren gjorde hennes föräldrar allt i sin väg för att han skulle kunna träffa Elizabeth igen. De tog henne till hotellrum för lektioner när han kom till USA eller Kanada och åkte till Israel tre gånger, på två eller tre veckors långa resor för dagligt besök på hans mottagning. Däremellan dessa intensiva besök förstärkte hon sina förbättringar med dagliga aktiviteter. När Feldenkrais var 74 år så föll han illa när han var på besök i en liten stad i Schweiz. Han förlorade medvetandet och läkaren upptäckte en blödning i hjärnan. Ett litet blodläckage hade byggts upp i dura (en av hjärnhinnorna) och i hjärnan själv, som orsakade tryck på hjärnan och utgjorde en fara. Oturligt nog var den enda neurokirurgen i staden på semester den helgen, så operationen som kunde lätta på trycket i hans hjärna fick dröja. Feldenkrais kollegor sammanfattade att alla hans tidigare skador från kast, krockar och fall i judo hade gjort honom känsligare för hjärnblödning. Han återhämtade sig i Frankrike, men kanske på grund av att hans operation dröjde, så fick han en liten kvarvarande hjärnskada. Men snart fortsatte han ändå att ge individuella lektioner som han nu kallade för ”Functional Integration” (Funktionell Integrering). Eftersom han kände att tiden var knapp så lärde han ut så mycket han kunde om sina senaste fynd, för att hinna dela med sig.

Tillbaks i Israel fick han en stroke som påverkade hans tal. Han studenter gav nu sin mästare dagliga lektioner i funktionell integrering. Som sjuk och mot slutet av sina sjuttio, så överlät han mer och mer av barnen som kom för att få lektioner, till Baniel. Baniel tog så småningom helt och hållet över Elizabeths vård, som flög in tre veckor i taget, för dagliga lektioner. Elizabeth träffade henne från och till under flera år och hennes utveckling fortsatte.

Idag är Elizabeth runt de 30 och har tagit två examina. Hon är liten och nätt, runt en och femtio, och har en späd röst. Hon går så lätt att en som ser henne skulle aldrig kunna säga att hennes öde en gång hade varit förutbestämt att hon skulle sluta orörlig på en institution, gravt mentalt efterbliven – som bäst. ”Moshe” sa hon, ”sa till min pappa, ´När hon är 18 kommer ingen att tro att något har hänt. `Och han fick exakt rätt”. Hon kom ihåg delar av besöken i Israel ”jag kom ihåg Moshe lite grand, med det vita håret, den blå tröjan, och hur rökigt det var där inne” – Feldenkrais rökte under sina lektioner - ”hur han viskade lugnande saker i mitt öra”.

Hennes två examina är från stora universitet; hon tog en magisterexamen i studier om Judiska Främre Orienten och eftersom hon ville ha något mer praktiskt, så tog hon en examen i socialt arbete och fick licens. Hon har fortfarande några kvarvarande symptom på sin cerebellära hypoplasi. Hon har en mild inlärningssvårighet med siffror så matte och naturvetenskap är svårt för henne. Men förutom det så tycker hon om att studera och är intellektuell, och hon blev en bokslukare – all Shakespeare, det mesta av Tolstoy och många andra klassiker har hon läst. Idag driver hon ett mindre företag och hon är lyckligt gift. Och ja, hon dansade på sitt bröllop!

 

 

 

Copyright © All Rights Reserved